Projektionen beskriver hur punkter på den runda jorden skall placeras på en platt karta. Filmen nedan beskriver grunderna kring projektioner och deras egenskaper.

En sevärd film från 1947 (cirka tio minuter lång) som visar på problematiken med kartprojektioner är The Impossible Map av Evelyn Lambart.

I Sverige användes fram till början av 2000 talet RT90 som senare ersattes av Sweref 99. Information om olika kartprojektioner finns på Lantmäteriets hemsida, Där finns också en lista med olika kartprojektioner. Projektioner är ofta kopplade till koordinatsystem, något som kan skapa förvirring kring vad som är en projektion och vad som är ett koordinatsystem.

Testa vilka projektioner du kan med QUIZ!

USGS (U.S. Geological Survey) har på sin hemsida egna sidor samt länkar till andras sidor om kartprojektioner.

För den som vill ha en mer teknisk förklaring av de olika projektionerna finns John P. Snyders numera klassiska arbetsmanual ''Map Projections: A Working Manual'' från 1987.

Tre klassiska sätt att få något runt att betraktas som platt (fungerade redan innan datorernas tid!) är att låta en ljuskälla lysa på föremålet för att sedan fånga upp skuggan/siluetten/projektionen på en plan yta. När man gör detta med en jordglob motsvarar det en 'azimutal projektion' (se figuren nedan).

I de fall den plana ytan böjts till en konisk form så kallas den projektion som hamnar på ytan logiskt nog för en 'konisk projektion'

och på samma sätt kallas projektionen 'cylindrisk' då ytan gets formen av en cylinder.

Angående projektioners egenskaper kan man till en början konstatera att ingen projektion är perfekt. Exempelvis är världskartan nedan baserad på Mercators projektion (en cylindrisk projektion), vilken är 'konform' och redovisar därför oändligt små former på ett korrekt vis (väldigt användbart vid navigation för att ta ut korrekta riktningar). Men projektionen påverkar ytförhållanden väldigt drastiskt. Exempelvis kan nämnas att Sydamerika egentligen är tio gånger större till ytan än Grönland.

Mollweideprojektionen, vilken kartan nedan är baserad på, är 'ytriktig' och redovisar alltså ytförhållanden på ett korrekt sätt. Men graden av hur former deformeras blir i vissa områden väldigt omfattande.

Ett sätt att förstå hur en kartprojektion deformerar former och ytförhållanden i kartan är att använda sig av 'Tissots indikatris'. Figuren nedan visar en ytriktig sinusoidal projektion med Tissots indikatris pålagd. “Cirklarna” har alla samma ytstorlek (vilket visar på att kartan är ytriktig) men i vissa områden är de både vridna och utdragna.

Ett sätt att försöka kringgå problemet med att hela kartbilden inte kan vara både ytriktig och konform samtidigt kan vara att skapa en dynamisk karta vilken inte gör anspråk på någon samtidighet. Detta kan exemplifieras med en dynamisk konisk projektion.

Användningen av Mercators projektion i världskartor är diskutabelt på grund av de missvisande ytproportioner som detta medför. En som har fått mycket uppmärksamhet i den debatten under framförallt 1970 och 1980 talet är den västtyske historikern A. Peters som inte bara kritiserade användandet av Mercators projektion utan också ansåg sig ha kommit på den perfekta projektionen, vilken han namngav till Peters projektion (se figuren nedan).

Vanligt är också att den kallas Gall Peters projektion (eftersom J. Gall från Skottland hade presenterat samma projektion 1885). Projektionen var visserligen ytriktig, men hade samtidigt en extrem grad av deformation nära polerna, vilket den blivit mycket kritiserad för.

Så vilken projektion skall man då använda för världskartor?

Först och främst bör man kanske undersöka möjligheten att använda en bild av en jordglob eller två bilder av två halvor.

Om det måste vara en världskarta är en vanlig rekommendation att använda sig av den ytriktiga projektionen Eckert IV för världskartor. Men det är givetvis en avvägning från fall till fall vilken projektion som bör användas.

Tips för att hantera kartprojektioner i olika programvaror:

Hur man lägger in gradnät i kartbilder med olika programvaror: