Kartering

Kartering används i dagligt tal för att beskriva ett tema eller område. Man kan säga vi skall kartera kunskapen i sjukvården om handsprit. Ordet har fått en överförd bemärkelse från det äldre som handlade mer handgripligt om att göra en fysisk karta. Samma betydelseglidning finns i andra språk exempelvis i det engelska mapping. Att kartera handlar på det stora hela om att klassificera och positionera. Området och allt som finns där måste först klassificeras i sådant som är intressant (för kartans ändamål) och sådant som inte är det. Därefter måste sådant som klassats som intressant i sin tur klassificeras för att kunna beskrivas symboliskt.

Om man exempelvis ska göra en karta för att beskriva ett områdes vatten – så bör man klassificera just olika typer av vatten som intressant. Vidare kanske man måste klassificera allt vatten man hittar som antingen sjö (beskriven som en polygon), dike (beskriven som linje), bäck (beskriven som linje) samt brunn (beskriven som en punkt) beroende på hur dessa olika kategorier har definierats och beroende på skalnivå för den färdiga kartan. Efter det att vatten påträffats och klassificerats som dike, måste punkter (noder) längs dikets sträckning sedan positioneras för att den skall kunna föras in på en karta.

Positioneringen i fält sker vanligen med olika elektroniska instrument. Det kan vara exempelvis: en så kallad totalstation eller GPS mottagare men även enklare instrument som mätband eller en kompass fungerar för att positionera sig. Den tekniska utrustningen har förut varit förbehållen mätingenjörer eller lantmätare, men idag kan en smartphone fungera som en GPS (se satellitnavigering), vilket underlättar datainsamlingen. Även om begreppet kartering ofta förknippas med just fältstudier (som i vattenexemplet ovan) där observerade företeelser positioneras och ritas in på en karta, så behöver inte observationer i fält ligga till grund för klassificeringen. Om man undersöker folks inställning till något inom olika geografiska områden så är exempelvis intervjuer ofta bättre lämpade än observationer för att konstruera data. Där kan positioneringen ske med hjälp av exempelvis gatunamnet eller ortnamnet beroende på noggrannhetsnivån.

Sammanställning av statistik och skapandet av en femtio karta för olika regioner kan också betraktas som en form av kartering.

Vad gäller kartering utifrån observationer är det inte nödvändigt att detta görs i fält. Observationer för kartering kan också göras på så sätt att ett område fotograferas av från luften, sälva observationerna sker sedan när innehållet i flygbilder eller satellitbilder tolkas. Denna variant av kartering kallas vanligtvis fjärranalys. Andra former av fjärranalys är Lidar för att skapa höjddatabaser.